Mitt häst äventyr började när jag var åtta år; inskrivning på den lokala ridskolan. Lyckan var ett faktum då jag tjatat öronen av mina stackars föräldrar om dessa hästar under en längre tid. Tror knappast de var förvånade över att de fått en hästintresserad dotter då både mor och far föräldrar ägnade sig åt djur på olika vis. Även mamma och pappa var djurvänner, men kanske inte av den nördiga sorten- som jag så småningom blev.
I tre-fyra år kämpade jag på ridskolan utan att riktigt trivas, men där fanns hästar=där fanns jag. Vid denna tid bodde vi på en bondgård som jag för övrigt alltid kommer att se som mitt hem, och nästa steg var att skaffa egen häst.
Kan hända att valet av häst, ur en erfaren hästmänniskas synvinkel, inte var det bästa men jag var lyckligare än någonsin.
Denna herre kom att bli min trogna vapendragare under många år och en vackrare själ hade jag nog aldrig funnit. Direkt från travet kom han, endast lite riden, skygg och osällskaplig, men många timmar, dagar, år senare litade vi på varandra i vårrt och torrt.
I dag blickar han ner från en annan värld!
Sedan dess har ett antal hästar passerat; fullblodet som var snabbare än vinden och snällare än snällast, halvblodet som fick mig att börja med western, fjordingen som min syster och jag slet oss blå med då vi inte tidigare mött tjurigare häst, quarterkorsningen som lärde mig allt om westernridning, tävlingar och som jag gjorde mina största äventyr med, araben som bevisade att de är klokare än alla andra raser, quarter stoet som med sin utstrålning och personlighet fick mig att inse att alla är de olika och bör behandlas därefter.
Jag har lärt mig något av alla hästar som jag haft äran att dela tid med och det är väl en av tjusningarna att ägna sin tid åt hästar.
Aldrig blir vi fullärd!
