Dag 2 – Min första häst

 

My Arthur

 

Arthur kom till oss när jag var 11 år och han var 9 år, direkt från travbanan.

Första hästen; vilken lycka!!!

När vi var och tittade på honom kan jag väl med facit i hand säga att han kanske inte visade sig från sin bästa sida, men varför skulle han, han var mkt misstänksam.

Som travhäst hade hans liv kanske inte direkt bestått av kärlek och omvårdnad. Han var mkt misstänksam och hans huvud fick man inte komma i närheten av. Jag kunde sitta timmar i hans box och gråta och förklara för honom att jag aldrig skulle göra honom illa, att han kunde lita på mig.

Helt tokigt egentligen; att en speedad och rädd travhäst och en 11 årig liten flicka ska umgås, men någonstans på vägen hände något..

Denna fantstiskt klocka herre insåg nog att jag aldrig skulle göra honom illa för den tillit som han gav mig var helt otrolig.

Hästar som inte haft det så lätt blir så tacksam, går inte att jämföra mot en häst som haft underbara uppväxt förhållanden.

Arthur kom alltid springande och gnäggade till mig i hagen då jag ropade <3 p="p">

Jag fick göra vad jag ville med han, han litade blint på mig i de knasigaste situationer som man kan ställa till med i ung ålder :)

När Arthur var 24 år gammal somnade han in hemma på vår gård, den värsta dagen i mitt liv!

Evigt tacksam denna underbara häst!!



Dag 1 - Presentera dig och din häst

Jag

Jenny är mitt namn och jag har varit hästnörd sen jag var sju år. Började på ridskola och gick där i fyra år, sedan fick jag äntligen min första häst. Haft häst sedan dess!

 Kom in på westernridningens bana då jag var och provred en westernutbildad häst, blev kvar i denna mångsidiga värld. Hittade countrymusiken och dess klädsel, som också tilltalar mig starkt, tror jag levt som en cowgirl i Colorado nån gång!! :)

Gått hästlinjen på gumnasiet, jobbat hos ett par westerntränare, varit till Usa och levt cowgirl-tränarlivet ett tag och utbildat mig till Hälsovägledare och Hästfysioterapeut.

2011 startade jag företaget Häst och Hälsa.

Kid

Gently Touch'n Ground är hans rätta namn. Sex år gammal quarter valack som blev min för drygt två år sedan. Såg Kids annons i en tidning och kunde inte släppa honom ur tankarna. Efter mycket om och men så kom han en kylig februari dag, då fyra år.

Kid var inriden av hans tidigare ägare men då hon ej hade tid för att träna honom hade han inte blivit utbildad längre. Det gjorde inte mig något!! Vi ligger visserligen ca ett år efter i utbildning, men förhoppningsvis gör det inget i det långa loppet!

Kid är en klok kille med mkt integritet, mkt egen vilja och ett humör som kan liknas mitt eget :) (lugn, envis som en åsna, kärleksfull och rätt bekväm).

Har hittills haft mkt roligt ihop med Kid och hoppas på en framtid med mkt träning, tävling och annat skojj!! Den här killen blir kvar, han är en del i vår lilla familj!!



Som utlovat

kommer lite bilder frpn Vattlångstävlingen!



Prinsen gav matte två fina high point rider pokaler och två fina grimmor till sig själv!

Detta tävlande!

Sommar är lika med tävling för många i min bekantskapskrets och just nu går Quarter SM samtidigt som OS med allt vad det innefattar i klassisk ridning. Mycket hästprat och tv tittande blir det i alla fall. Ser med jämna mellanrum uppdateringa på facebook från alla håll och kanter i Sverige om hur det går med prestationerna ute på tävlingsbanan.
Grubblar och jämför, utvärderar min egen ridning och andras. Klassisk dressyr kontra westernridningens, bettsling, form, rörelser mm mm.

Senaste tankegången kom för en liten stund sen då jag just nu kikar på dressyren som går för fullt i London. Jag är mäkta imponerad av många ryttare och framför allt hästar som utför konster för sina människor.
Lite fundersam över endel ekipage där hästen går i en sån bakdragen form att den flåsar som om den inte får åt sig andan, en annan gnisslar tänder och många gnager på bettet så skummet rinner.. hmm!
Menar dock inte att dressyren är sämre än westernridningen, vi vill att hästarna ska gå långsamt, så långsamt att det faktiskt ser väldigt knepigt ut.

Tänk att vi släpar dessa djur, de magnifika stora tunga hästarna, kors och tvärs över jordens alla hörn. Vi klättrar upp i sadlar som vi spänt rund magen, stoppar in järnskrot i munnen, rider runt runt på sandig mark... och de gör de vi vill!! Dessa magnifika vareleser bär oss på sin rygg och springer runt med oss ryttare, varv på varv, dag efter dag.. Blir både vemodig och glad av tanken!

För min del som tävlar i western så brottas jag med tankar och funderingar som att det enda som verkar gillas är att tävla quartershower (ist för allbreeds tävlingar). Helst också för länge sen!
Känns alltid som att man är lite efter, tävlat för lite, utvecklats för lite osv. Att jag sen ska, om lyckan får vara med oss, tävla hästen i 10 år till räknas liksom inte.. hm!!
För min del är det lite svårt med dessa quartershower som alla (vilket inte är många) hålls långt härifrån. Quarter SM exempelvis: Skara.
Det klart att man kan åka, MEN det kostar väldigt mycket pengar, tid och energi!! Två av tre är det knapert med för min del.
Nä, det klart man inte ska bry sig om vad andra tycker och bara göra det som känns bäst för oss, just nu, men ibland är det svårt.. hm!!